En vedspis, även kallat järnspis, är en sluten eldstad som vanligen även har en bakugn. Vedspisen anses ha slagit ut den öppna spisen när det gäller matlagningssyfte. Vedspisar är vanligen tillverkade för att inhysa maximalt cirka en tredjedels meter lång ved.
Vedspisen har sitt ursprung i 1700-talet då man sökte effektivisera vedanvändandet för en bättre ekonomi. Detta gjorde b.la. genom att värma upp husen med kakelugn istället för den öppna spisen, och vedspis för matlagning. Detta ledde till att bränsleåtgången sjönk kraftigt, köken blev fria från sot och spisen gav nya möjligheter att utveckla en ny och omfattande kokkonst. Den inbyggda ugnen innebar en ny umgängessed, kafferepet, på grund av den mycket bekvämare bakningen av exempelvis kakor och bullar.
Vedspisen utvecklades och standardiserades under 1800-talets tidigare hälft. Då tog vedspisen formen av en gjutjärnsspis med invändig murning, stekugn, vattencistern och lösa ringar som möjliggjorde ändring av kokhålens storlek.
Till en början så omfattades användningen mest av välbärgade familjer samt av värdshus och andra sorters storhushåll. Anledningen till att enklare hushåll knappt kunde tillgodogöra sig vedbesparingen som åstadkoms i samband vedspiseldning är behovet av det ljus som erhålls från den öppna härden i en öppen spis. Först när fotogenlampan, en billig ljuskälla, kom på 1870-talet så kunde ersätta ljuset från den öppna spisen kom vedspisar att användas även i mindre hushåll. Detta ledde till att nästintill varje hem i Sverige hade vedspisar installerade i början av 1900-talet. Vedspisen konkurrerades senare ut av gasspisen i städerna, för att sedan uppleva en renässans tillsammans med gasspisen i våra tider av el- och induktionsspisar på grund av ett växande kulinariskt intresse.
