En elspis är en spis som värms upp med hjälp av elektricitet på olika sätt, beroende vad det är för typ av elspis. Under sent 1800-tal så utvecklades de första elspisarna i Nordamerika. Först år 1920 så kom den första svenska elektriska spisen som tillverkades av Elektriska Aktiebolaget Helios.
Elspisen räknas som en vitvara, och hör till de hushållsmaskiner som har högst effektförbrukning. Elspisar har vanligtvis en eller två ugnar (överugn samt underugn) och har i regel även en kabel för trefas. Spis utan ugn kallas för spishäll och är vanligtvis inbyggd i ett köksskåp. Elspisar kan ha, utöver de vanliga värmeplattorna, häll med gjutjärnsplattor, keramik eller induktionshäll.
Induktionshäll används i modernare spisar för matlagning. Denna teknik går ut på att varierande magnetfält inducerar strömmar i kastrullen eller stekpannan som används, för att på så vis alstra värme. Värmen skapas framförallt genom magnetisk hysteres, men även genom kollision mellan elektronerna såsom i glödlampornas glödtrådar. När man använder induktionshäll så är det alltså inte plattorna som blir varma i sig, utan endast det man använder på plattan, förutsatt att det är gjort av ferromagnetiska material, såsom kastruller eller stekpannor gjorda i järn. Fördelarna med denna teknik är att verkningsgraden är väldigt hög, och att det går fort att få upp värmen. Nackdelarna är exempelvis att det inte går att använda material såsom glas eller keramik, samt att det kan vara svårt att ha kontroll över värmeutvecklingen vilket kan medföra att maten bränns.
